Ne bis in idem innebär i korthet ett förbud mot att behandla samma sak mera än en gång. Förbudet regleras i åtskilliga internationella instrument, däribland Europeiska människorättskonventionen, Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och Schengenkonventionen. I den nationella straffprocessrätten kommer förbudet även till uttryck genom läran om brottmålsdomars negativa rättskraft (res judicata). I den finska rättshistorian är det svårt att hitta andra rättsliga fenomen som under en lika kort tid gett upphov till lika mycket diskussion och tolkningssvårigheter. Tolkningen av förbudet har i hög grad varit aktuellt sedan Finland år 2009 fälldes i Europeiska människorättsdomstolen för att ha kränkt människorättskonventionens bestämmelser om ne bis in idem. Trots att frågan om brottmålsdomars rättskraft tidigare behandlats av Finlands högsta domstol vid flera tillfällen, gav denna tolkningspraxis upphov till en rad nya problemställningar. Europadomstolens praxis påvisade nämligen att ne bis in idem inte enbart gäller inom en och samma processart (straffprocessen) utan även kan ha en verkan mellan olika processarter (främst straff- och förvaltningsprocess). Därtill har Europadomstolen i flera avgöranden tagit ställning till frågan om de materiella gränserna för förbudets objekt, dvs. vad som ska avses med ”samma sak”. Också EU-domstolen har under 2000-talet gett ett flertal förhandsavgöranden gällande tolkningen av ne bis in idem, med avseende på både nationella och gränsöverskridande förhållanden. Motsvarande frågeställningar har också varit aktuella i bl.a. Norge och Sverige. Boken utgör en heltäckande rättsvetenskaplig monografi om den straffprocessuella ne bis in idem-regelns innebörd och tillämpning. I framställningen granskas olika aspekter av ne bis in idem utifrån både de europeiska domstolarnas rättspraxis och finsk rättspraxis.